Leaving Las Vegas

Farväl Las Vegas hade premiär 1995, och kallas av Wikipedia för ett romantiskt drama. Exakt vad som ska anses romantiskt med filmen är för undertecknad svårbegripligt. Låt mig säga såhär: Det kan finnas något upplyftande med att se en film som är såpass konsekvent svartsynt och osminkad, men det är definitivt inte en film för din första dejt, och minst av allt en feel good-rulle som kan muntra upp en regnig söndagseftermiddag. Vi snackar om någon så ovanligt som en Hollywood- rulle med filmstjärnor i huvudrollen, som får valfri Norén-pjäs av framstå som en släng-i- dörrarm-fars.

Med detta sagt så är det för den som är på det humöret en ganska fantastisk film, och Nicolas Cages porträtt av Benjamin Sanders är utan tvivel hans bästa rollprestation. Och med tanke på vad han pysslar med nuförtiden så lär det inte bli bättre. Mycket riktigt vann han även en Oscar för Bästa Manliga Huvudroll för insatsen, och det enda som är svårt att förstå med det är att Oscars-juryn vågade belöna en såpass kontroversiell och nattsvart film. Vi snackar alltså nattkvarter som vanligen endast besöks av tyska och franska experimentella regissörer som endast går att beskåda på festivaler, folkets bio eller Zita.

Casino, Las Vegas och döden

Bakgrundshistorien till filmens ödesdrama klaras av med filmens första 15 minuter. Benjamin Sanders är en misslyckad Hollywood-agent vars alkoholism förstör såväl hans professionella som privata liv. Skälen till hans supande är oklara, och vi får endast i några korta scener se honom misslyckas såväl i yrket som som äkta make och far. Och det spelar för filmens historia ingen roll alls. Benjamin Sanders genomgår en skilsmässa och ger upp. Men han ger upp med emfas och 100%. Han frigör allt kapital han kan, noterar att det bör räcka 4-5 veckor, liksom att hans avsikt är att ägna dessa sista veckor åt att supa sig till döds, och ger sig av mot Nevadas spelmetropol Las Vegas för att sätta planen i verket. Och det är med hans ankomst till Las Vegas som filmen egentligen börjar. Förhistorien visar sig egentligen ha varit helt ointressant, eftersom filmen därefter utspelas i en situation där allt hopp har getts upp, och därmed i ett slags väntrum till döden, i ett lika maniskt som meningslöst nu. Och för detta maniskt pågående meningslösa nu är onekligen casinometropolen Las Vegas den perfekta projektionsytan; staden som aldrig sover, som glömmer allt och alla, och som betraktar den ändlösa räckan av vinnare och förlorare med samma totala ointresse.

Det är en stad där allt och alla kan försvinna, för en dag, för en vecka eller för alltid. Den första kvällen i Las Vegas är Benjamin Sander nära att köra på en kvinna med sin bil, och katastrofen är närmast millimeter bort. Det är av klädsel, plats och tidpunkt uppenbart att kvinnan ifråga är prostituerad (det hör till saken att Nevada är den enda delstaten i USA där prostitution är både laglig och strikt reglerad). Dagen därpå träffar huvudpersonen samma kvinna igen, och hon introducerar som Sera (Elisabeth Shue nominerades till en Oscar för hennes lysande rollprestation). Benjamin erbjuder henne 500 dollar för att följa honom med upp på sitt hotellrum, och i en oförglömlig dialog på hotellrummet diskuterar de vilka tjänster han kan förvänta sig gör sagda pengar. Ganska mycket visar det sig.

En kärlek dömd från första andetaget

Saken är bara att Benjamin Sander inte alls är intresserad av sex. Egentligen är han inte intresserad av någonting all än att supa ihjäl sig. Men någon liten spillra av honom tycks ändå vägra att ge upp och helt släppa taget, och denna spillra börjar prata med Sera. Och hon pratar med honom. En mycket märklig relation uppstår under natten, vars villkor är mycket enkla. Sera får aldrig be Benjamin sluta dricka, och Benjamin får inte ifrågasätta hennes prostitution. Ett par dagar senare flyttar Benjamin från sitt glassiga spelhotell och hem till Seras sjaskiga lägenhet som han snabbt fyller med blänkande spritflaskor, en lägenhet i Las Vegas skuggkvarter, där de bor som förser strippens skinande framsida med arbetskraft. Det finns andra rollkaraktärer i filmen men det är egentligen ointressant. Croupierer och Seras hallick skymtar förbi och försvinner, och i bakgrunden finns även en antydd historia om den centraleuropeiska maffians konflikter om Las Vegas gatuprostitution. Filmens bultande hjärta förblir dock kammarspelet mellan Sera och Benjamin. Och självfallet klarar de inte av att hålla sina löften till varandra.

Sera älskar Benjamin för hans känslighet och Benjamins skyddsinstinkter vaknar så sakteliga till liv, och i en central scen erbjuder han Sera pengar för att inte besöka en kund, varvid hon blir vansinnigt arg. “Jag har aldrig behandlar dig som en hora!” skriker han. Varvid Sera svarar “Nej inte till just nu.” Denna nyckelscen är början till slutet. Därefter kommer katastroferna slag i slag, ochden som hoppas på ett förlösande lyckligt slut hoppas förgäves. Som sagt. Detta är ingen feel-good- rulle, och letar du efter en sådan så leta vidare. Om du däremot är ute efter raka motsatsen till en romantisk komedi, en filmromans vars själva startpunkt är att allt hopp är ute, så finns det mycket att njuta av i Farväl Las Vegas. Men. Se den på egen risk, det här är kompromisslös konst så långt från Hollywoods allfarvägar du kan komma.