Swingers

Swingers är en dramakomedi anno 1996 och regisserad av Doug Liman. Filmen innebar genombrottet för de tre huvudrollsinnehavarna, Jon Favreau, och Vince Vaughn. “Swingers” i titels syftar inte på bruket att byta sexpartners, utan snarare på en kort period i början av 90-talet då swingdansen hade en kort återkomst i USAs dansmode, en period som gick över så snabbt att de allra fresta utanför hipsterkretsarna inte hann upptäcka att den kom och gick.

Själva filmen utspelar sig bland misslyckade skådisar i Los Angeles, varav merparten av dem kommit dit från den amerikanska östkusten i jakt på Hollywood-drömmen.

Huvudpersonen Mike Peters, spelad av Jon Favreau, är en av dessa  kämpande skådespelare, som sex månader tidigare anlände i L.A efter en flytt från New York City. I bagages har han även skilsmässan från sin tidigare flickvän sedan sex år. Han är rejält deprimerad över såväl kärleksuppbrottet som sin misslyckade karriär.

Las Vegas och Casino är inte alltid lösningen

Hans kompisar Rob och Trent övertygar honom att det kunde vara en god idé att ta sig en röjarhelg i Las Vegas, allt för att Mike ska kunna glömma sin flickvän och dränka sina sorger. Resan börjar med höga förväntningar och gott humör, vilket tyvärr skiter sig när Mike bestämmer sig för att spela bort alla sina pengar på casino. Ett misslyckat raggningsförsök på några snygga tjejer sätter sista spiken i kistan på resan, och stämningen är lägre än låg på återresan till L.A.

Väl tillbaka fortsätter de på den inslagna vägen och vännerna laddar opp för ännu ett party. Grabbarna möter upp med ännu en loser vid namn Charles på en bar för att spana in brudar. De hamnar på en fest där Trent försöker undervisa de övriga i den ädla konsten att ragga brudar, men hur det än råkar sig så slutar det ändå med ett taffligt slagsmål på en parkeringsplats. Så lågt är läget nu för Mike att han betraktar det som en storvinst när han några dagar senare lyckas snacka till sig ett telefonnummer från en tjej i en bar.

Nu är ju Mike den han är, en snubbe utan stolthet och självkänsla. Så han lyckas under de närmaste dagarna ringa upp den tjej vars nummer han fått, Nicki, ett antal gånger och lämna allt mer patetiska och desperata meddelanden på hennes telefonsvarare, därtill i varierande grad på fyllan. Patetiskt är för- och efternamnet och de flesta snubbar som varit 20-nånting kan säkert känna igen sig på gott och ont. Några dagar senare träffar han dock en tjej i en annan bar som han mot all förmodan har ett vettigt och kul samtal. Hon heter Lorraine.

En tonårsfilm för de lite äldre

Ni som läst såhär långt har säkert räknat ut ganska exakt vad för slags film det här. Den där filmen vars manus egentligen inte spelar någon roll alls, och sam kan vara hur sjukt tröttsam eller hur kul som helst, helt beroende på vilken charm skådespelarna lyckas mata sina rollfigurer med. För givet att du inte är 15 år har du redan sett den här filmen om 20-åriga snubbar som tycker synd om sig själva, festar massor och beter sig som idioter när de träffar tjejer.

Just den här filmen lyckas dock med samma formel som förvandlat åtskilliga filmer till migränframkallande trams. Helt enkelt därför att huvudpersonerna trots allt framstår som människor av kött och blod, och därför att birollerna i form av fala damer framstår som mer än bara tvådimensionella pappfigurer och projektionsytor för de unga männens drömmar och frustrationer. Skådespelarna lyckas helt enkelt fylla figurerna med tillräckligt med charm, och vi gapskrattar gärna åt och med dem i deras vrickade försök att få rätsida på livet, och inte minst på spriten och kvinnorna.

Så om du antingen är under 30 eller har barnasinnet kvar så är detta, trots det i stort sett icke-existerande manuset, en potentiell skrattfest. Tänk dig en “Clerks” med bättre dialog och inte fullt så tonårsaktig, eller varför inte en Bridget Jones dagbok för snubbar men med lite mer allvar. Det är ingen film jag skulle jaga efter men dyker den upp på Netflix eller din kabelkanal så kör hårt.