Casino Royale

Casino Royale med den nye James Bond i skepnad av nye rolltolkaren Daniel Craig tog världen med storm när den hade premiär 2006, och blev snabbt den mest sedda och framgångsrika Bond-filmen någonsin – den kom att spela in över 600 miljoner dollar internationellt, ett Bond-rekord som inte slogs förrän med Skyfall 2012. Casino Royale fick flertalet kritiker att göra vågen vid premiären och har ett aggregerat betyg på hela 95% hos filmsajten Rotten Tomatoes.

En stelnad formel?

Jag tror att det var min farfar som sade att har man sett en Bond-film så har man sett alla. På de tiden förstod jag inte vad han menade. Jag var bara 11 år och mina föräldrar hade bara låtit mig se en enda Bond-film, Moonraker, troligen den uslaste Bond-filmen någonsin, en fantastiskt fånig blandning av buskishumor och Star Wars- ripoff, men det visste jag inte då. Jag tyckte det var det coolaste jag sett, och det skulle ta mig ett antal Bond-rullar och mer än 15 år innan jag förstod vad min farfar menade.

För det är ju exakt så det ligger till. Bondfilmerna följer ju en mycket strikt formel. Först en inledande och vanligen totalt orealistisk actionscen som får upp åskådarnas puls. Denna actionscen har ingenting med själva huvudstoryn att göra, och leder sedan över i de klassiska animerade förtexterna, till tonerna av den vanligen suveränt komponerade Bond-låten. När sedan förtexterna är över är det dags för lite lagom vulgärt flirtande med M´s sekreterare Miss Moneypenny, varefter Bond slussas in till M och motar sitt huvuduppdrag från denne mystiske chef för Hennes Majestäts hemliga tjänst. Sedan följer ett snabbt besök hos MI6´s egen uppfinnarjocke Q som förser vår hjälte med mer eller mindre listiga manicker, vapen och bilar som ska hjälpa Bond att slutföra sitt uppdrag. Sedan drar filmen igång med den vanliga raddan av ondsinta eller hjärtegoda Bond- brudar, vanligen mer eller mindre halvnakna, en ärkeskurk som vill ha kål på hela eller världen, gärna med hjälp av något märkligt supervapen och någon mer eller mindre originell hantlangare till sitt förfogande – Hajen med ståltänderna liksom Oddjobb med sin skarpslipade hattbrätte är mina personliga favoriter. Det hela avslutas vanligen lyckligt på någon tropisk strand med någon av de överlevande Bond-brudarna.

Casino Royale – en Bond för 2000-talet

Så när det var dags för Bond att dra på sig smokingen för 21 gången var onekligen frågan, hade ändå inte denna evighets-franchise slutligen passerat sitt bäst före- datum? Hur skulle man hantera den trots allt rätt dammiga kvinnosyn som filmerna dragits med, liksom den aura av helt orealistisk superhjälte som kommit att karaktärisera många av de senare Bond-filmerna? Producenterna satsade djärvt på att börja om från början. Casino Royale var Ian Flemmings första roman om agent 007 med licens att döda, och öppningsscenen avslutas just med att Bond i Daniel Craigs gestaltning mottar sin status som dubbnolla och sin licens att döda i hennes majestäts hemliga tjänst. I och med att man bestämde sig för att starta från scratch och utan att ta hänsyn till tidigare Bond- rullar, så kunde man börja om från början med figuren James Bond, liksom vända och vrida på den tidigare nämnda och vid det här laget tämligen uttjatade formeln. Borta är till att börja med Q liksom merparten av alla allt fånigare specialprylar. I Casino Royale möter vi en James Bond som förlitar sig på sin tankeförmåga, sina hårda nävar och helt vanliga vapen för att möta äventyrets faror och skurkar. M har dessutom förvandlats till en gråhårig och sträng äldre dam som på inget sätt drar sig för att spänna ögonen i Bond och skälla ut honom efter noter, stringent och både moderligt och auktoritärt spelad av utmärka Judy Dench.

Daniel Craig, en fullträff med rätt att döda

David Craig, en från början kontroversiell rolltillsättning, spelar en något nedtonad Bond, mer före detta elitsoldat än gentleman, mer mördare än skämtare, och framför allt mer mänsklig, sårbar och trovärdig än tidigare Bond varit. Man skulle kunna kritisera filmen för dess satsning på mer realistiska actionscener; på sätt och vis liknar Casino Royale mer konventionella actionfilmer och förlorar lite av sin “Bond- känsla”. Och det stämmer i viss mån. Men vad man förlorat tar man igen med råge, när man för första gången sedan kanske Ur dödlig Synvinkel lyckats snickra ihop en Bond-film där man som åskådare faktiskt bryr sig om både Bond och övriga rollfigurer. Om handlingen finns som vanligt inte så mycket att säga, handlingarna har aldrig varit grejen med Bond-filmer. Låt oss dock notera att superskurken ersatts av en fransk affärsman, LeChiffre, som ägnar sig åt att finansiera terrorister. Filmtitelns casino syftar på att slutuppgörelsen mellan Bond och LeChiffre utspelar sig på ett casino, där Bond och MI6 ska försöka spela av skurken hans avsevärda förmögenhet. I romanen från 1963 var det Baccarat man spelade. I filmen har det uppdaterats till det numer superpopulära pokerspelet Texas Hold´em, vilket är ett klart klokt beslut. Antalet biobesökare av idag som spelat Baccarat torde vara begränsat. Summa summarum kan man konstatera att Casino Royal lyckas utmärkt med att gjuta nytt liv i agent 007. Actionscenerna är medryckande och realistiska, Bond- brudarna har fått mer att göra än att bara bli räddade eller offrade, och Daniel Craig ger James Bond kött och blod och mänskliga drag. Bara att önska Bond välkommen tillbaka på vita duken!