Revolver

Revolver hade premiär 2005 i Storbritannien, till mestadels dåliga, och i min mening välförtjänt, usla recensioner. I registolen hittar vi Guy Ritchie, Madonnas gamla avlagda ex, känd för suveräna filmer som kombinerat rapp dialog och knäppa intriger, allt nedbäddat i en synnerligen diskbänksrealistisk och samtidigt helgalen engelsk arbetarklassestetik.  Hans två största pärlor i denna genre som han i stort sett uppfinning själv är de totalgalna skratt- och actionfesterna Lock. stock and two smoking barrels och Snatch. Precis som i dessa spelar hans husskådespelare Jason Statham huvudrollen, men där tar tyvärr, tragiskt nog, likheterna slut.

De två tidigare nämna filmerna skickade Jason Statham till Hollywoods stjärnor, och helt välförtjänt Den som så önskar kan förstår beklaga sig över att Hollywood typecastade Statham som hårding med ett snett leende i mungipan, och helt försakade hans enastående komiska förmåga, liksom hans förmåga att kombinera muskulös macho-still med en direkt Woody Allensk förmåga att spela överrumplad knäppskalle som inte har en aning av vad som pågår, konstant överrumplad av världens konsekventa galenskaper.

Men sådant är nu Hollywood på gott och ont, och även Clintan fick finna sig i att spänna kåkmusklerna och skjuta bad guys i 30 år innan han genom att regissera sig själv i Tightrope fick chansen att spela en fullödigare roll. Me detta sagt, vem vill se Jason Statham i någon slags lång stripfrissyr, eller för övrigt Ray Liotta i tigermönstrade tajts, i en rulle som känns som om man varit instäng i en hiss med Dr Phil i två timmar, då och då avbrutet av Guy Richie-typiska våldsscener? Inte jag. Och ingen annan heller om man får tro recensionerna när filmen hade premiär.

Sju år i isolering för Casino-fusk

Handlingen är på Guy Richie-manér rörig så det räcker och blir över men. Men där det i tidigare nämnda filmer var en del av charmen, blir det här mest jobbigt. Jake (Jason Statham) luras att begå ett brott, därtill tvingad av maffiakillen Dorothy Macha (spelad av den suveräne Ray Liotta). Resultatet blir att Jake i domstolen får välja mellan 14 år på vanlig kåk eller 7 år i isolering (say what….vilka länder utdömer sådana straff??). Jake väljer hur som helst att sitta isolerad i 7 år. Oklart varför.

Under tiden i isolering lär han dock känna – vi knackningar och so vidare – två geniala medfångar som råka sitta på en helt fantastisk hemlighet – en “formel” som garantera dig att vinna i alla spel från hundkapplöpning, till blackjack och poker till livet självt. De erbjuder sig dessutom att ta Jake med när de rymmer från kåken, ett löfte de inte uppfyller. Istället sticker de själva och låter Jake sitta av sina återstående två år av straffet.

När Jake väl släpps fri är han förstås rätt sur, men han har trots allt “formeln”, den magiska, som ska bringa honom lycka och välgång i livet. Jake skaffar sig snart ett namn vid Las Vegas casinobord som en enastående lyckost, ja så bra går det för honom att han i rask takt svartlistas av flertalet stora casinon. Han blir även svartlistad på Machas eget casino, men bjuds ändå in till ett privat parti i casinospel mot gangsterbossen Macha. Självfallet vinner Jake med hjälp av sin fantastiska formel, gangsterbossen blir arg, och beordrar sina gorillor att ha kål på Jake.

Synd på så rara ärtor

Och självklart tar det inte slut med att Jake undkommer gorillorna. Är det något Guy Richie är känd för så är det att stoppa in manus för 4 timmar film i rullar på 90 minuter. Problemet är att det vanligen blir roligt snarare än stressigt och splittrat. Men här blir det bara splittrat och rörigt. Och för att göra allt sju resor värre så blues vi på en nästan konstant berättarröst från Jason Statham. Det är ett evigt och oupphörligt, monotont malande från huvudrollsinnehavaren.

Och där har vi Dr Phil igen. Vem vill se en action-“komedi” som består till hälften av huvudpersonens berättarröst som maler om allt han känner och tänker? Det blir lite som en Woody Allen-rulle, med den skillnaden att Woody Allen bara pågår i ljudspåret. Missförstå mig rätt: Karaktärerna är lika knäppa som vi vant oss vid i Guy Richies rullar, men det händer inte så mycket på vita duken. Däremot är det ett evigt tjat om rätt och fel i ljudbandet. Och som sagt: Jason Statham i långt stripigt, flottigt hår och Ray Liotta i leopardtajts.

Kort sagt. Letar du efter en galen film av den typ som får dig att garva skallen av dig så kolla upp “Snatch” av samma regissör. Eller varför inte “Lock, stock and two smoking barrels”? Revolver är tyvärr en enastående snedtändning och blindavfyrning från en regissör och manusförfattare som måste haft annat i tankarna. En galen actionkomedi får vara precis vad som helst, men den får under inga omständigheter vara tråkig. Och den dödssynden begår Revolver, tvärr.